Heja, heja!

Skolan har börjat, sommarsemestern är över och kvällarna blir allt mörkare. Det är en tid för eftertanke och reflektion. Sommarens överdåd har lämnat spår bland annat i form av kläder som mystiskt krympt i garderoben (kan det vara rötmånadens fel?). För att inte tala om den där smygande tröttheten som gör att man gärna blir sittandes i soffan framför tv:n, fast det egentligen inte är något som man vill se. Man kanske borde börja ett nytt liv? Få mera energi? Få lite tips? Då är det trevligt att börja det nya  livet med att läsa en bok, i detta fall Martina Haags senaste "Heja, heja" som har undertiteln "från att orka stappla 20 meter till attt springa marathon". 

Jag har läst många böcker om träning och om idrott, men ingen så jordnära, upplyftande och inte minst rolig som "Heja, heja!" När människor som är personliga tränare eller proffsidrottare skriver böcker om hur man kommer i form, blir jag alltid misstänksam. Men Martina kan skriva om fettvalkar, andnöd och smärtande knän så att vilken vanlig människa som helst kan känna igen sig i hur det är att ens försöka ta sig upp ur den där tv-soffan.

De flesta av oss heltidsarbetande vet hur vårt dygn egentligen ska bestå av 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars "fri tid". Vi vet också att det är en lögn. Hux flux har de där 8 timmarna av "fri tid" ätits upp av tvätt, skjutsa till barnens aktiviteter, matlagning, slösurfande och allmänt plock. Sen står man där och nyper i sidfläsket medan man borstar tänderna och ska gå och lägga sig.

I Martinas fall är det när hon måste sätta sig och vila för hon knappt tar sig upp för källartrappan som får henne att bestämma sig. Hon ska inte längre "möla runt som en gammal sur traktor med pyspunka på alla däcken". Efter att ha övervägt flera olika sorters träning (och dess svårigheter) kommer hon fram till att löpning är det som är enklast. Sen får vi följa henne genom de första 12 minuterna (det är så länge hon orkar springa första gången) via allt längre sträckor, bakslag, ointresserad familj och slutligen ett marathon. Så om du på ett lättläst och roande sätt vill få inspiration till att själv börja träna så är detta boken för dig./Ulrika

Skälig misstanke

En italiensk manlig advokat i 40-årsåldern, som egentligen skulle vilja ägna sig åt skrivande och bli författare. Som är sysselsatt med filosofiska funderingar och har vissa problem med att få till varaktiga kärleksrelationer. Som tycker att det inte är så självklart att sortera människor i onda och goda. Kort sammanfattning av huvudpersonen Guerrieri i Gianrico Carofiglios deckare. Som jag rekommenderat tidigare. Och jag kan naturligtvis ses som lite partisk, eftersom jag nästan blir på bra humör bara av att befinna mig i en historia som utspelar sig i Italien. I det här fallet Bari i Syditalien. Fast det räcker såklart inte för att gilla en bok. I Carofiglios senaste deckare Skälig misstanke, hamnar Guerrieri i ett moraliskt dilemma. Han får förfrågan om att försvara en man, Paolicelli, som han i sin vänsterorienterade ungdom själv blivit misshandlad av. En man som då tillhörde en fascistisk grupp, och nu är misstänkt för att i sin bil ha fört in ett stort parti kokain i samband med en hemresa från Montenegro. Den misstänkte känner dock inte igen Guerrieri sedan tidigare, och vill väldigt gärna ha honom som advokat. Så vad gör Guerrieri? Jo, naturligtvis åtar han sig fallet. Och längs vägen hinner han, med ganska mycket självironi och humor, fundera och reflektera över om en gammal fascist verkligen kan ha samma litterära och musikaliska preferenser som han själv?! Och huruvida det är lämpligt att bli intresserad av klientens fru?! Däremellan spelar han också napolitansk poker med gamla klienter i det ruffiga Libertàkvarteret, och besöker det nattöppna bokcaféet. Hur Guerrieri lyckas med sitt fall ska inte förtäljas här. Det får man läsa om i boken. Jag vet i alla fall att karaktären Guerrieri har min fulla sympati. Och det har framför allt att göra med den människosyn Carofiglio förmedlar genom Guerrieri. Att inte göra skillnad. Att vi alla är komplexa varelser. Att människor kan förändras. Sedan är det ju lite roligt, att jag efter att ha läst en italiensk deckare, får lust att läsa Hopckes analytiskt psykologiska bok Slump och synkronicitet. Att Carofiglio lyckas med att förmedla det mervärdet till mig, liksom. /Lena

Alice i regnet

Ja, vi hade ju också en tvättäkta bibblo-hund med oss på Musikens Makt de sista timmarna i lördags. Mellan sex och sju regnade det ganska intensivt, och när vi höll på att packa ihop föredrog Alice att invänta matte i cykelkorgen på ett bord "under tak". Innan dess hade hon blivit förevigad på bild av en och annan besökare, som tyckte att hon var ett tilltalande objekt. Kanske en ny marknadsföringsstrategi: medför alltid en hund (eller varför inte en katt) på kommande utåtriktade arrangemang?!/ Lena

Bibblan på Udden

Precis som förra året på Musikens Makt, var det många som ville fynda bland våra utgallrade böcker, skivor och tidskrifter; och som tyckte att de gjorde "fantastiska fynd". Och många ville också byta ett ord eller två och tycka till om biblioteken. Allt ifrån den nöjda kvinnliga Boken kommer-låntagaren, som inte kände igen Anna-Lena, eftersom hon i fredags var brunett, och nu dagen efter förvandlad till blondin; till damerna som undrade om det inte fanns bokcirklar på något av våra bibliotek. Många barn uppskattade våra klubbor, och en och annan passade också på att rita en bild i vår gästbok. Alltid lika roligt att möta bibliotekets sympatisörer, även i sammanhang utanför bibblan. /Lena

Musikens Makt

Naturligtvis vill biblioteken även i år vara med på Luleås snällaste musikfestival: Musikens Makt. Kom och träffa oss på Gültzaudden i Luleå nu på lördag den 18 augusti! Vi finns på plats mellan ca 12.00-19.00, och du kommer att möta representanter från bl a Råneå bibliotek, Gammelstads bibliotek, Stadsbiblioteket och Bokbussen. De flesta artister börjar inte spela förrän vid 18-tiden på kvällen, (festivalen pågår till ca 01.00), så passa på att komma och prata bibliotek och litteratur med oss innan dess! Kanske hittar du också någon intressant utgallrad bok eller tidskrift som vi har till försäljning (till mycket låga priser), och kanske bjuder vi på en klubba eller två:-) Vi ses?! /Lena

Själamakeri på Sardinien

För ovanlighetens skull (tror jag) har Ulrika och jag läst samma bok, ungefär vid nästan samma tidpunkt. Ulrika skrev om boken Själamakerskan av Michela Murgia här på bloggen den 1 augusti, och efterlyste mina synpunkter. Jag läser rätt mycket med Italien-anknytning just nu. Allt från Savianos Kom med mig till Carofiglios senaste deckare Skälig misstanke. Det handlar tror jag, både om att indirekt vilja vara kvar med en del av mig i Italien, men också om igenkänning och att att jag vill lära mig mer om landet, människorna och kulturen. Som en påfyllnad till alla de resor och besök jag gjort i området de senaste åren. Själamakerskan av Murgia kändes alltså också ganska självklar att läsa, när den fanns tillgänglig på bibblan; speciellt som den utspelar sig på Sardinien, den plats som jag besökt allra oftast när jag varit i Italien. Innan jag läste boken hade jag aldrig hört talas om begreppet accabadora (hon som avslutar). När jag pratade med min vän som är född, uppvuxen och fortfarande bor på Sardinien, och liksom jag är 60-talist; berättade han att han hört talas om företeelsen så sent som för fyra-fem år sedan, av en äldre person. Det är uppenbarligen inget som det pratats om särskilt öppet. Jag håller med Ulrika om att Själamakerskan är en angelägen liten berättelse, väl värd att läsas, som framför allt får en att fundera på huruvida någon har rätt att bestämma över andras liv och död. Och även kanske på frågan: har man rätt att ha några som helst hemligheter inför sina närmaste familjemedlemmar? Är det ett svek att inte berätta allt om sig själv, för t ex sina barn eller föräldrar? Murgia har ett avskalat och vackert språk. Jag skulle dock inte vilja göra jämförelsen med en handgjord pralin. Det är berättelsen lite för allvarlig för, tycker jag. När jag läst klart boken kommer jag istället på mig själv med att tänka: Vilka berättelser skulle Murgia kunna skriva om dagens Sardinien? Vilka ämnen skulle hon fokusera på då? De berättelserna skulle jag gärna ta del av. Och kanske skulle jag också vilja prata med min väns äldre släktingar, för att höra vad de har att förtälja om själamakeri på Sardinien på 1950-talet./ Lena

Världen i Råneå

Jag blir så glad över att jag nästan varje dag får möjlighet att möta världen på mitt jobb i Råneå, på biblioteket och medborgarkontoret. Att jag får tillfälle att diskutera Masha Gessens bok om Putin: Mannen utan ansikte, med T från Kirgizistan. Att hon kan delge mig berättelser från sitt land, som kompletterar bilden som jag får när jag läser boken. Att jag kan prata med K om hälsoläget i Namibia, Sydafrika och Uganda. Jag får en bredare bild än den som svensk media ger mig, när en person med ursprung från området berättar och delger sina kunskaper. Och från politik och samhällsfrågor sedan tvära kast till exotiska frukter. Jag får veta att röda små bananer växer i Nigeria, men inte i Namibia. Även om F från Nigeria inte riktigt tror att det stämmer, att bananerna inte finns i Namibia, som K hävdar... Och jag blir extra mycket glad över att få avsluta dagen just idag med att få gratulera och krama om familjen från Ryssland, som efter många års väntan, i veckan fått veta att de får stanna i Sverige. Grattis!! Den bokslukande äldsta dottern, en av våra biblioteksstammisar, som just nu befinner sig på läger utanför Piteå, har sin kram innestående tills nästa vecka:-) /Lena

Ceremony

Egensinnigt, stämningsfullt, filmiskt, experimentellt, överraskande, rogivande, suggestivt... Jag har de senaste dagarna lyssnat på Anna von Hausswolffs senaste skiva Ceremony. Och adjektiven poppar upp på rad i huvudet på mig. Det är bra. Riktigt bra. Jag vill lyssna om och om igen, och varje gång upplever jag nya nyanser av låtarna. Jag får associationer till Kate Bush och Maria McKee, och av någon outgrundlig anledning också bandet Cowboy Junkies. Samtidigt som det här känns som något som inte riktigt går att jämföra med något annat. Ceremony är tillägnad Annas morfar, som gick bort för två år sedan, och är inspelad i Annedalskyrkan i Göteborg, med orgel som tongivande instrument. Varenda låt känns som ett eget kapitel i en större berättelse. Jag gillar lite extra: Liturghy of light och Mountains crave. Anna v H är en ny spännande musikalisk bekantskap för mig: Fattar inte att jag kunnat missa hennes första platta Singing from the Grave, som kom 2010. Den måste genast införskaffas och lyssnas på. Jag tillhör ju de fossiler som fortfarande då och då köper skivor, och också gillar att djupdyka i en enskild artists produktion:-) /Lena

Själamakerskan

Mer än någonsin ser jag fram emot att få ta del av Lenas reflektioner om Michaela Murgias "Själamakerskan". Jag föreställer mig att hon med sin koppling till Italien och Sardinien, kommer att läsa in sådant som gått mig förbi. Det är upplagt för ett boksamtal känner jag!

Berättelsen inleds med att Maria adopteras bort av sin fattiga mor till en kvinna som
är barnlös. Tzia Bonaria är en duktig sömmerska, men hon är också en accabadora eller "själamakerska", en som kan ge dödshjälp. Under många år lyckas hon hålla det hemligt för Maria, men när det till slut avslöjas kan inte Maria acceptera sin adoptivmors förklaringar utan reser sin väg. Maria tror sig kunna starta ett nytt liv och glömma sitt förflutna, men tiden kommer då hon inser vad hennes adoptivmor menade med "Säg aldrig: det här vattnet vill jag inte vidröra. Plötsligt skulle du kunna sitta där i baljan utan att ens veta hur du hamnat där." Berättelsen om Maria och själamakerskan är den röda tråden, men runt den utspelar sig flera separata historier som alla är del i Marias utveckling från ett omedvetet barn, till en ung kvinna med insikt om sig själv och livet.

Denna roman på 180 sidor är som en handgjord pralin. När jag slår igen boken fylls jag av lycka och tacksamhet över att någon har skrivit detta och att jag har getts förmånen att få läsa. Som alltid när jag upplevt någonting riktigt bra så avundas jag er som ännu inte har läst detta. Ni har underbara stunder framför er i själamakerskans dotters sällskap./Ulrika